Vad kommer i nästa Raspberry Pi Pico?
Artikeln är skriven på svenska av en AI 2026-09-11. Artikeln bygger på vår diskussion i ämnet. Jag har kompletterat med länkar och svenska priser.
Ansvarsfriskrivning: detta är kvalificerade gissningar, inte läckt information. Raspberry Pi har inte tillkännagett någon efterföljare till Pico 2. Resonemangen bygger på företagets tidigare beteende, konkurrenssituationen och vad som är tekniskt och ekonomiskt rimligt. Min kunskap sträcker sig till maj 2026. – Säger AIn.
Raspberry Pi Pico kom 2021 med RP2040. Pico 2 kom 2024 med RP2350 — dubbla Cortex-M33 och dubbla RISC-V-kärnor där man väljer par vid boot, 520 KB SRAM, HSTX och en rejält uppryckt PIO. Med den takten borde en trea landa någon gång kring 2027.
Det som gör Pico intressant att spekulera kring är att Raspberry Pi är ovanligt disciplinerade. De håller prislappen 68-109 kronor och vägrar konsekvent lägga till saker som kostar mer än några ören per enhet. Nästan alla rimliga gissningar följer av den enda regeln.
Sammanfattning
Det jag tror kommer:
- USB-C — högsta oddsen på hela listan
- Mer flash i kapseln, 4–8 MB som standard snarare än specialvariant
- Kraftigt förbättrad strömsparning — hela kortet under hundra mikroampere i djupsömn
- Bättre ADC, både lägre brus och fler kanaler
- Vektorinstruktioner för DSP och tinyML, sannolikt via Arm Helium
- Radion integrerad i egen kisel, så att W-varianten slipper separat WiFi-chip
- Pinnmärkning på ovansidan av kortet
- Mer SRAM och något högre klockfrekvens
Det jag inte tror kommer:
- Färgkodade stiftlister
- En halvhöjds Pico med färre pinnar
- 802.15.4 för Thread och Zigbee
- En ljudkvalitativ DAC
- Extern antennanslutning
- Fyra kärnor
- Ethernet, USB high-speed eller fler GPIO
Båda listorna förtjänar en förklaring, och den negativa är faktiskt den mer upplysande av de två — den säger något om hur företaget tänker.
De säkra korten
USB-C
Pico 2 har fortfarande micro-USB. USB-C är den enskilt mest efterfrågade förändringen i hela produktlinjen, och kostnadsskillnaden mot micro-USB är numera marginell. Om något alls ändras på kortet är det detta.
Mer flash
Raspberry Pi har redan RP2354 med 2 MB stackad flash i kapseln. Nästa steg är naturligt: mer flash, och att det blir standard snarare än en sidovariant. Det öppnar också för tyngre programvarustackar, vilket blir relevant längre ner.
Strömsparning
Detta är min starkaste gissning på vad som faktiskt förbättras mest.
RP2040 var uselt på strömsparning. Kortet drog kring en milliampere i djupsömn, mest på grund av regulatorn snarare än chippet. RP2350 fick en riktig power management-enhet och blev avsevärt bättre, men ligger fortfarande långt från Nordic nRF52840 som når enstaka mikroampere i System OFF.
Allt talar för att de tar itu med det: det är digital- och kraftdesign, alltså deras kärnkompetens. Det kräver ingen radiokompetens. Det kostar noll per enhet. Och batteridriven IoT är precis där efterfrågan finns. Jag skulle satsa på en separat always-on-domän med RTC-väckning, bättre RAM-retention och en regulator med låg viloström — så att hela kortet, inte bara chippet, hamnar under hundra mikroampere.
Det vore ärligt talat en mer meningsfull uppgradering än fler kärnor.
Analogsidan: ADC ja, DAC nja
ADC och DAC har helt olika odds, trots att de känns som två sidor av samma sak.
ADC:n förbättras troligen. Den är en känd svag punkt. RP2040 hade en ökänd DNL-bugg där vissa koder hoppades över, och RP2350 rättade det mesta — men brusnivån är fortfarande medioker, i praktiken kring nio effektiva bitar av tolv, och switchregulatorn ombord läcker in i mätningen. Det är billigt att förbättra och de vet om att folk klagar. Fler kanaler än dagens fyra kostar nästan inget i kisel.
Vad betyder DNL? – Klicka för att läsa mer
DNL är ett mått på hur mycket en AD-omvandlare (Analog-to-Digital Converter, ADC) avvikelse från en ideal, linjär omvandling mellan två intilliggande digitala steg. I en perfekt ADC skulle varje steg i den digitala utgången motsvara en exakt, lika stor ökning i den analoga ingången. DNL mäter avvikelsen från denna idealiska situation.
- Positiv DNL: Om ett steg är större än det ideala steget.
- Negativ DNL: Om ett steg är mindre än det ideala steget, eller om vissa digitala koder hoppas över (vilket är ett allvarligt fel, då det innebär att vissa ingångsvärden aldrig kan representeras korrekt).
RP2040 och DNL-buggen
RP2040-chippet (som används i Raspberry Pi Pico) hade en känd DNL-bugg i sin inbyggda ADC. Denna bugg orsakade att vissa digitala koder hoppades över, vilket innebar att vissa analoga ingångsvärden inte kunde mätas korrekt. Detta var särskilt problematiskt för applikationer som kräver hög noggrannhet, såsom precisionsmätningar eller signalbehandling.
RP2350 och förbättringar
RP2350 (den uppdaterade versionen av RP2040) har rättat till de flesta av dessa DNL-problem. Det betyder att dess ADC nu har bättre linjaritet och att de digitala koderna motsvarar de analoga ingångsvärdena på ett mer förutsägbart och noggrant sätt.
DAC är svårare. Analog krets skalar inte med processnoden — RP2350 ligger på 40 nm och ett analogblock tar ungefär lika mycket yta där som det gjorde på 180 nm. En tolvbitars DAC av STM32-typ är fullt tänkbar och användbar för CV, vågformer och styrspänningar. Men en DAC med hi-fi-prestanda på samma kisel som två kärnor som växlar hundratals miljoner gånger per sekund, matade av en switchande buck-regulator, blir inte bra hur mycket möda man än lägger. Den typen av krets vill ha egen kisel och egen strömförsörjning.
Dessutom finns redan en bättre lösning: I²S via PIO ut till en extern codec. Den kombinationen slår vad de realistiskt kan få ombord, så incitamentet är svagt.
Signalbehandlingen däremot tror jag mer på. M33 har redan DSP-instruktioner och FPU.
Analys av meningen ovan – Klicka här
Denna mening handlar om signalbehandlingskapaciteten hos ARM Cortex-M33-processorn och dess förmåga att effektivt utföra beräkningar som är viktiga för signalbehandling. Låt oss bryta ner den:
1. ”Signalbehandlingen däremot tror jag mer på.”
- Signalbehandling (engelska: Digital Signal Processing, DSP) innebär att analysera, modifiera eller extrahera information från signaler (t.ex. ljud, sensordata, bilddata).
- Författaren uttrycker att de har större förtroende för M33:s förmåga inom signalbehandling jämfört med andra funktioner (t.ex. AI/ML eller generell beräkningsprestanda).
2. ”M33 har redan DSP-instruktioner”
- Cortex-M33 är en ARM-baserad mikrocontroller som är designad för inbyggda system och IoT-enheter.
- DSP-instruktioner är specialiserade hårdvaruinstruktioner som optimerar beräkningar som är vanliga inom signalbehandling, t.ex.:
- MAC (Multiply-Accumulate): En operation som multiplicerar två tal och sedan adderar resultatet till en ackumulator. Detta är grundläggande för filter (t.ex. FIR-filter) och konvolutioner.
- SIMD-liknande operationer: Möjlighet att utföra operationer på flera dataelement samtidigt (t.ex. addera fyra 16-bitars tal i en enda instruktion).
- Dessa instruktioner gör att M33 kan utföra DSP-beräkningar snabbare och mer energieffektivt än en vanlig CPU utan DSP-stöd.
3. ”och FPU”
- FPU (Floating-Point Unit) är en hårdvaruenhet som hanterar flyttalsberäkningar (decimaltal).
- Flyttal används ofta inom signalbehandling för att representera icke-heltal (t.ex. 3.14, 0.0001, -2.5).
- Utan FPU skulle processorer behöva utföra flyttalsberäkningar i mjukvara, vilket är långsammare och mer resurskrävande.
- M33:s FPU stödjer:
- Enkel precision (single-precision, 32-bitars flyttal).
- Dubbel precision (double-precision, 64-bitars flyttal) i vissa implementationer.
Sammanfattning
- Cortex-M33 är en stark kandidat för signalbehandling tack vare:
- DSP-instruktioner: Optimerade för snabba beräkningar som MAC (multiplicera och ackumulera), vilket är centralt för filter och signalanalys.
- FPU: Hanterar flyttalsberäkningar (decimaltal) effektivt, vilket är viktigt för precision i signalbehandling.
Steget till Helium — Arms vektortillägg i M55 och M85 — skulle ge riktig SIMD för filter och FFT. Och samma vektorenhet tjänar tinyML, vilket gör den till en dubbelt motiverad investering i en tid när alla ska ha edge-AI i produktbladet.
Analys av meningen ovan – Klicka här
Denna rad handlar om Arms nya processorarkitektur (specifikt M55 och M85) och hur de integrerar Helium, som är Arms vektortillägg (engelska: Vector Extension) för M-profile-processorer. Låt oss bryta ner meningen bit för bit:
1. ”Steget till Helium”
- Helium är namnet på Arms vektortillägg för sina Cortex-M-processorer (t.ex. M55 och M85).
- Det är designat för att accelerera beräkningar som involverar SIMD (Single Instruction, Multiple Data), vilket är avgörande för prestanda i signalbehandling och maskininlärning.
2. ”Arms vektortillägg i M55 och M85”
- Cortex-M55 och Cortex-M85 är två av Arms nyare mikrocontrollerprocessorer (MCU) som stödjer Helium.
- Dessa processorer är optimerade för edge-enheter (t.ex. IoT, inbyggda system) och kräver låg effekttförbrukning men ändå hög beräkningsprestanda.
3. ”Skulle ge riktig SIMD för filter och FFT”
- SIMD (Single Instruction, Multiple Data) är en teknik som låter en processor utföra samma operation på flera dataelement samtidigt.
- Exempel: Om du har en array med 8 tal och vill addera 1 till varje tal, kan SIMD göra detta i en instruktion istället för 8 separata.
- Filter och FFT (Fast Fourier Transform) är vanliga operationer inom signalbehandling (t.ex. ljud, sensorer, bildbehandling).
- FFT används för att omvandla signaler från tidsdomän till frekvensdomän (t.ex. för spektraanalys).
- Filter (t.ex. FIR, IIR) används för att ta bort brus eller extrahera specifika frekvenser från en signal.
- Helium ger hårdvaruacceleration för dessa typer av beräkningar, vilket gör dem mycket snabbare än om de kördes på en traditionell CPU-kärna.
4. ”Och samma vektorenhet tjänar tinyML”
- tinyML (Tiny Machine Learning) är en gren av maskininlärning som fokuserar på att köra ML-modeller på resursbegränsade enheter (t.ex. mikrocontrollrar, IoT-enheter).
- Helium kan accelerera matematiska operationer som är centrala för ML, t.ex.:
- Matrismultiplikation (används i neurala nätverk).
- Aktivationsfunktioner (t.ex. ReLU, sigmoid).
- Genom att använda samma vektorenhet för både signalbehandling och tinyML, får man dubbel nytta av hårdvaran.
5. ”Dubbelt motiverad investering i en tid när alla ska ha edge-AI i produktbladet”
- Edge-AI betyder att köra AI/ML direkt på enheten (t.ex. en sensor, en kamera, en robot) istället för att skicka data till molnet.
- Fördelar: Lägre latens, bättre integritet, mindre bandbreddsanvändning.
- Många företag vill nu inkludera AI-funktioner i sina produkter (t.ex. ”smarta” enheter, industriella sensorer, wearables).
- Genom att investera i Helium (och därmed M55/M85) får man:
- Bättre prestanda för signalbehandling (filter, FFT).
- Möjlighet att köra tinyML effektivt.
- Detta gör investeringen extra värdefull, eftersom den täcker två viktiga användningsområden som är efterfrågade i dagens marknad.
Sammanfattning
- Helium är Arms vektortillägg för Cortex-M55/M85, som ger SIMD-acceleration för:
- Signalbehandling (filter, FFT).
- tinyML (maskininlärning på edge-enheter).
- Detta gör M55/M85 till en attraktiv lösning för företag som vill inkludera edge-AI i sina produkter, eftersom samma hårdvara kan användas för både signalbehandling och ML.
Radion i egen kisel
En gissning som sticker ut lite: att WiFi och BLE flyttar in i Raspberry Pis eget chip.
Idag sitter Infineons CYW43439 bredvid processorn på W-varianten. Får de in radion i egen kisel sparar de både yta, komponentkostnad och en leverantörsrelation. Det skulle också innebära att distinktionen mellan Pico och Pico W kan försvinna — trådlöst blir bara en egenskap istället för en separat produkt.
Detta motsäger delvis vad jag skriver längre ner om att de inte designar radio, och det är precis därför det är intressant. Det är den gissning på listan jag är minst säker på. Men företaget noterades på London-börsen 2024 och behöver visa tillväxt, de har byggt allt mer eget kisel, och WiFi-IP går att licensiera även om integrationsarbetet är stort. Om de någonsin tar steget in i RF är det här det börjar.
Det som inte kommer, och varför
Den här delen är minst lika intressant som önskelistan. Nästan varje uteblivet features går att härleda till samma tre saker: prisdisciplinen, avsaknaden av RF-kompetens, och en medveten strategi att låta andra fylla nischerna.
Färgkodade stiftlister
Det här önskar jag mig själv. Att hitta rätt pinne på en Pico kräver antingen att man vänder på kortet eller att man räknar, och kloner har visat att färgmarkering i plasten mellan stiften löser problemet elegant.
Men: standard-Pico levereras utan lister alls, bara kastellerade kanter. Bara H-varianterna har förlödda stift, så färgmarkeringen skulle nå en delmängd av korten. Och tillverkningsmässigt är det värre än det låter — enfärgade lister är en handelsvara, men flera färger inom samma 20-polslist finns inte att köpa. Man får antingen beställa en specialformsprutad detalj eller lödda flera korta segment, vilket lägger till plockmoment i produktionen.
Det är exakt den sortens kostnad Raspberry Pi vägrar ta, och exakt därför klonerna gör det: de har högre marginal och behöver differentiera sig.
Vad jag däremot tror på är pinnmärkning tryckt på ovansidan. Idag står beteckningarna bara på undersidan. Att flytta upp dem kostar ingenting alls och löser samma problem, om än mindre snyggt.
En halvhöjds Pico med färre pinnar
Det finns gott om små RP2040-kort — Waveshares RP2040-Zero, Pimoronis Tiny2040, Seeeds XIAO. Varför gör inte Raspberry Pi en egen?
För att halva kortet inte ger halva priset. BOM domineras av chip, flash, regulator, USB-kontakt och kristall, medan själva laminatet kanske är tjugo eller trettio cent. Man sparar nästan inget men tappar pinnkompatibilitet — och Picos pinout har blivit en de facto-standard med hundratals tredjepartskort byggda kring den. Att fragmentera den för några ören är dålig affär.
Viktigare: de har redan löst det på ett smartare sätt. RP2040 och RP2350 säljs som lösa chip i rullar till vem som helst. Alla de små korten existerar för att Raspberry Pi vill att de ska existera. De tjänar pengar på kislet oavsett vem som ritar kortet, och slipper underhålla en produktlinje till. Nischen är fylld, med deras välsignelse.
Thread och Zigbee
ESP32-C6 och ESP32-H2 har 802.15.4 inbyggt, vilket ger Thread och Zigbee och därmed Matter. Kommer Pico följa efter?
Jag tror inte det, och skälen är strukturella snarare än tekniska.
Raspberry Pi designar inte radio. RP2040, RP2350 och RP1 är rena digitala chip. Varje gång de behövt trådlöst har de köpt in det — Pico W och Pico 2 W har Infineons CYW43439 bredvid processorn, och deras Radio Module 2 är samma chip i modulform. RF-design kräver ett annat kompetensområde, andra processalternativ och dyra certifieringsrundor per region.
Matter är dessutom tungt. Stacken vill ha mDNS, DTLS, certifikathantering och commissioning-logik. På ESP32-H2 landar en enkel Matter-enhet kring 1,2 MB flash. Det går att pressa in, men det passar illa med ett kort som ska kosta fyra dollar.
Och marknaden pekar åt fel håll. Pico är utbildning, maker och enkel industristyrning. Matter är konsumenthemautomation. Raspberry Pis svar på ”jag vill ha smart hem” är redan en Pi som kör Home Assistant. De har ingen anledning att jaga Espressif på deras hemmaplan.
Den troligare vägen, om det överhuvudtaget händer, är samma mönster som med WiFi: en variant där de parar RP-chippet med någon annans 802.15.4-krets. Infineon har AIROC-delar som klarar både BLE och 802.15.4, och relationen finns redan.
Notera att man redan idag kan köra Thread på en Pico om man vill. OpenThread stödjer RCP-arkitektur, där en separat radiokrets sköter PHY och MAC över UART eller SPI medan värden kör stacken. Tekniskt fungerar det — men ingen har paketerat det snyggt, och Matter ovanpå blir en RAM-mässig strid.
Sub-GHz och 433 MHz
Samma svar, av delvis andra skäl. Sub-GHz är regulatoriskt fragmenterat — 433 MHz i Europa, 315 i USA, 868 och 915 beroende på region — så ett chip behöver antingen flera varianter eller en bredbandig radio, och antennen blir fysiskt stor.
Viktigare: 433 MHz har ingen ekosystemhistoria. Det är billiga OOK-fjärrkontroller utan gemensam stack, ingen Matter-integration, ingen certifiering. Det finns inget att bygga en plattform kring. Vill man ha sub-GHz går man till TI CC1101, Silicon Labs EFR32FG eller LoRa.
Fyra kärnor
Pico 2 gjorde redan det udda draget med dubbla M33 och dubbla RISC-V-kärnor. Fler kärnor skulle kosta kiselyta utan att ge särskilt mycket för typiska mikrokontrollerlaster — de flesta inbyggda program är IO-bundna, inte beräkningsbundna. Jag gissar att de behåller två och lägger transistorbudgeten på vektorenhet, radio eller strömsparning istället.
Extern antenn, Ethernet, USB high-speed, fler GPIO
Kort och gott: u.FL-kontakt kostar och de hänvisar hellre till Radio Module för den som behöver räckvidd. Ethernet är en helt annan produktkategori. USB high-speed kräver ett dyrare PHY. Och fler GPIO går inte — formfaktorn med fyrtio pinnar är i praktiken låst av bakåtkompatibiliteten, oavsett hur många ben kislet erbjuder.
Slutsats
Den troligaste nästa Picon är inte spektakulär. Den är en Pico 2 med USB-C, mer flash, mycket bättre strömsparning, en ADC som faktiskt duger och en vektorenhet för DSP och maskininlärning. Kanske med radion inflyttad i chippet.
Ingen extern antenn, ingen ljud-DAC, inget Thread, ingen ny formfaktor — och tyvärr inga färgkodade stiftlister.
Det låter tråkigt, men det är precis den disciplinen som gjort Pico till vad den är. Raspberry Pi jagar inte varje marknad. De bygger ett billigt, förutsägbart kort som fungerar, och låter ekosystemet fylla nischerna. Nästa version lär göra samma sak, bara lite bättre.